»Ack, låt oss behålla vår julgran»

I skogen går yxan. Dess giriga stål
Skär jättarne djupt genom märgen.
Den rike ibland - mer än bygden det tål -
Så dalarne sköflar som bergen.
Man blundar för det. Men om en gång hvart år
Den fattige gläds vid en julgran - då står
     PÃ¥ spel genast skogarnes välfärd...

I sammet och siden, i purpur och guld
Man pryder de stolta gemaken.
Hvad mer, om vid lyxen ibland låder skuld -?
Dess mera Â»pikant» blir ju smaken...
Men vi, som ej alls ä' Â»pikanta», vi smÃ¥,
Som nöjas med litet - ack, låt oss ändå
     FÃ¥ pryda vÃ¥r fattiga julgran!...

Se, vaxljusen tändas i borgar och slott
Så praktfullt, men ängsligt tillika.
Vi längta ej dit; ty vi länge förstått,
Att sorgen trifs bäst bland de rika.
Låt dem få behålla sitt villande sken;
Men vi, som ä' glada - låt oss hvar och en
     FÃ¥ tända vÃ¥r fattiga julgran!...

Raketer och bomber vi kunna ej med -
Det måtte väl ingen förundra.
LÃ¥t Â»hjelten» med svärd eller penna slÃ¥ ned,
Förtrampa och håna och plundra,
Hvad skönast, i lif som i sång, mot oss log -
Det växer nog åter; och oss är det nog,
     Att plundra vÃ¥r fattiga julgran!...

Så låt henne tindra i grönska och ljus,
Låt vildmarkens nordanfläkt dofta...
Låt stjernorna le öfver grafvar och grus,
Som qvälja oss, ack! alltför ofta...
Förstör ej vår villa - om villa det är -
Hon är våra hjertan så innerligt kär:
     Ack, lÃ¥t oss behÃ¥lla vÃ¥r julgran!...