Älfkungen

I natt och vind hvad är det för ridt?
En fader färdas med barnet sitt.
Så fast hålls gossen af fadrens arm,
Han trygg där hvilar, han hvilar varm.

»Säg, barn, hvi ansiktet gömt du har?» --
»Ser du då icke älfkungen, far?
Med krona och mantel älfvornas drott?»
»Min son, det är en dimma blott.» --

»Du fagra barn, kom, följ med mig!
Mång’ vackra lekar jag lär då dig:
Af brokiga blommor står stranden full!
Min moder äger mång’ skrud af gull!»

»Min fader, min fader, säg, nog du förnam
De löften som älfkungen hviskar fram?» --
»Var stilla, min gosse, var icke rädd:
En vindpust susar i höstlöfs bädd.»

»Vill, vackre gosse, med mig du gå?
Mina döttrar skola betjäna dig då.
Mina döttrar dansa i midnattens stund,
De sjunga och lulla dig ljufligt i blund.»

»Min fader, min fader, du skönjer nog, säg,
Älfkungens döttrar på dunkel väg?»
»Min son, min son, jag ser det förvisst:
Blott gamla pilträd med månsken på kvist!»

»Jag älskar dig, efter din fägring jag trår,
Och är du ej villig, med våld jag dig får...» --
»Min fader, min fader, hans hand nu jag sport!
Älfkungen har något ondt mig gjort!»

Då ryser fadren; han rider med hast,
Det kvidande barnet håller han fast.
Han når till gården med möda och nöd;
Uti hans armar var gossen död.