Öfver slaget vid Salamanca

 Jag sÃ¥g civismen, hur med gäckad arm
 Mot vÃ¥ldets forssar dammar han uppförde,
 SÃ¥g svärd och bilor straffa Dygdens harm
 Och röfvarhorders segerlöjen hörde.
 DÃ¥ grät mitt öga, häpet irrande
 Kring jordens dystra, blodbestänkta zoner,
 Och ur sitt fängsel Anden längtade
 Till högre verldars fria regioner.
 
 O Du som dundrande i molnen far,
 Hvars bud af Solar och planeter följas,
 O Gud! om Dygden blott Din kärlek har
 Hvi skall Din kärlek jämt i töcken höljas?
 Och vÃ¥ldet evigt härja detta klot?
 Och Ã¥ldrars vittnen jordens hopp foröda?
 Och frihet, väpnad mot Tyrannens hot,
 Med krossadt hufvud för dess fötter blöda?
 
 Dygd! gudaflamma i de ädles bröst,
 O Du, som, upphöjd öfver grusets hinder,
 Ger bojans Son i häktets afgrund tröst,
 Med ärans rodnad purprar nödens kinder!
 Hell dock den ädle, hell! som äger Dig
 Och lugn ser Nornan sina lansar hvässa!
 Trotts hunger, plÃ¥gor, nakenhet och krig
 Skall segerkronan flamma kring hans hjässa.
 
 Fritt Ödets järnris honom gissla mÃ¥ -
 Se, döende, mot dundrarn i det höga
 Ur marterdjupet lyfter han ända
 En obesegrad själ, ett tÃ¥rlöst öga.
 MÃ¥ verldar rysligt störta mot hvarann,
 MÃ¥ Solen mörkna, himlens Stjärnor falla,
 PÃ¥ verldens spillror triumferar han,
 Ur domens Ã¥skor gällt hans hymner skalla.
 
 Nationer! himlen friheten Er gaf
 Ã…t sensta Ã¥ldrar den i arf bevaren,
 Och slukens alle förr af samma graf
 Ã„n I det tunga träldomsok förfaren!
 Nej! aldrig skall Du, o mitt fosterland!
 För vÃ¥ldets blodbestänkta gissel bäfva,
 Och Fädrens skuggor, pÃ¥ din helga strand,
 I bojor smidda barnabarn omsväfva.
 
 I Ebros Söner! I hvars borgardygd
 SÃ¥ himmelskt strÃ¥lat under hÃ¥rda Öden,
 Och som till ärfda rättigheters skygd
 Med romersk storhet offrat Er Ã¥t döden,
 O, slumren, fallne, ljuft pÃ¥ Ärans bädd!
 Ert lof skall fylla tidehvarfvens quällar
 Och grÃ¥a Barden, harpan florbeklädd,
 Med ljufva tÃ¥rar fukta Era hällar.
 
 Hvad? Är det dagen, som jag randas ser,
 Och Dygdens jubel som mitt öra fyller?
 En morgonrodnad, upphöjd öfver Er,
 Förtryckta länder! nattens hvalf förgyller.
 SÃ¥ höjen Ã¥ter Eder frihetssÃ¥ng,
 SÃ¥ lÃ¥ten dubbelt krigets Ã¥skor blossa!
 I himlens Ã¥syn svärjen än en gÃ¥ng
 Er svurna ed att krossas eller krossa!
 
 O Albions Hjelte, Ossians tider värd,
 Alcidens ära, jordens offerlÃ¥gor!
 Som väpnad kom med hämndens ljungeldssvärd
 Till Söderns halfö öfver hafvets vÃ¥gor,
 Som Junots här, med Dina Ã¥skors ljud,
 Ur Lusitaniens blomsterdalar drifvit
 Hvars lockar nu, i gudastrÃ¥lars skrud,
 Vid Salamanca festligt krönte blifvit!
 
 PÃ¥ stjärnehvalfvet glimmar ren Ditt namn,
 Och inget töcken skall dess klarhet skymma.
 Odödligheten öppnar Dig sin famn
 Och jordens dalar ej Din lofsÃ¥ng rymma.
 Nu Era kedjor skaken, alla land!
 PÃ¥ Fädrens glömda, sörjande troféer
 Med Ã¥nger blicken och, frÃ¥n strand till strand,
 Hvarann tillsjungen, väldige Tyrtéer!