Öfver slaget vid Vittoria

 Ã„dle Spaniorer! i tryggade kojor
 Höjen segrens och frihetens sÃ¥ng!
 Krossade äro fortryckets bojor,
 Fjärmadt det hotande dundrets gÃ¥ng.
 Tröttad af morden Wellington släcker
 Törsten i närmsta, sorlande vÃ¥g,
 Torkar det blodiga svärdet och sträcker
 Mot Galliens slätter sitt hämnande tÃ¥g.
 
 Iberiens Söner!
 Förgäten Ert qual.
 De trängt, Era böner
 Till Gudarnes sal.
 Er längtan sig fyller
 Och frälsningens Sol
 GÃ¥r opp och forgyller
 Er nattliga pol
 
 Som dammet forströddes
 De härjandes flod.
 Iberien göddes I Galliens blod.
 Kring fjällarnes toppar,
 I skogar, Ã¥ hed,
 PÃ¥ stinkande kroppar
 SlÃ¥ gammarna ned.
 
 Med rifna lockar, i sorgeskrudar
 De fallnes mödrar, de fallnes Brudar
 Vid Seinen, bleke som hamnar, sitta,
 Och dansens lyror ej klinga mer.
 Din grÃ¥t, Lutetia! fÃ¥fängt rinner,
 Se, hämnde-svärdet i molnen brinner
 Och olycksbÃ¥dande stjärnor titta
 PÃ¥ Dig frÃ¥n vredgade himlar ner.
 
 Där Petters Stad i Nevas stolta vÃ¥gor
 Sin prakt beser - där Britten frÃ¥n sin Ö
 Vidt öfver hafven slungar krigets lÃ¥gor,
 Där Stockholm badar i sin dubbla sjö,
 Och där Germaniens blodbegjutna slätter
 Af födsloverkar nu man quäljas ser,
 Med enig kjusning alla Jordens ätter,
 I frälsta Skaror! fröjda sig med Er.
 
 Ja gläd Dig, Ebros tryckta Son! Din hjässa
 Skall Ã¥ter bära fridens blomsterkrans.
 I djupa kar Du drufvans blod skall pressa
 Och cittran kalla dina barn till dans.
 DÃ¥, frälsad sjelf, ur krigets hÃ¥rda skiften
 De fallnes skuggor brottsligt ej förglöm.
 Till vÃ¥rden ila och kring Hjeltegriften
 Ur fulla händer, offerliljor töm.
 
 En dag skall skänka oljekrönta friden
 Till jorden äter
 Och ostörd glädje och den gyllne tiden
 Som Barden grÃ¥ter.
 Kring lugna hyddor skola honungsbäckar
 I dalen kryssa,
 Och frid och oskuld under rosenhäckar
 Hvarannan kyssa.