Öfver slaget vid Waterloo

 Upp, Hjeltar! den heliga kampen att strida,
 Att döpa den syndiga jorden i blod!
 I bojor Lutetia åter må quida
 Och grumla med gråt sin kristallblanka flod.
 Vittorias hjelte till segern Er kallar.
 En hämnande Gud,
 Han glimmar i slagtningens hotande skrud.
 Se, blodfanan svallar!
 Hör, dödens basun med forskräckande ljud
 Kring rymderna skallar!
 
 Och mordängeln sväfvar från himmelen neder
 Med glödande kinder och sväfvande hår.
 Kring Galliens slätter sig dödstystnad breder
 Och blek som en vålnad Förtryckaren står.
 I spetsen for Brittiska kämparnes leder,
 Med flammande svärdet, se härjaren går
 Och ljungar och slår.
 
 Fåfängt mot Wellington åskorna ryta.
 Mäktigt i stormen skallar hans röst
 Och slaktningens vågor mot Hjeltens bröst
 Som hafvets mot hällen sig dånande bryta.
 Europa, o Hjelte! sitt offer Dig bringar
 Albion nämner med stolthet ditt namn
 Och Sonen af Fingal i skyarnes famn
 Ättlingens ära på eldsharpan klingar.
 
 Snart åskorna tiga,
 Gulltiden kröner jordens hopp
 Och rökelser stiga
 Tacksamt mot Gudarnes boning opp.
 Gyllene skördar vaggas af vinden,
 Hjordarne leka i ostörd fred,
 Och Oskulden sväfvar från himmelen ned,
 Med liljor i håret och rosor på kinden.