Ögonkast.

Du kom en qväll — jag mins det som i går
Och strök ur pannan sakta bort mitt hår
Och sade stilla:  Â»lÃ¥t ditt grubbel fly,
Du ser ej stjernan för den mörka sky!»

Se'n dess ha dagar gått och år också,
Den snabba flykten knappt jag aktat på:
Jag vet, du lemnat mig, jag vet, du gick, —
Du var ju hos mig blott ett ögonblick.

Må lifvets glädje gälla hvad den vill!
Jag kan den vackra sagan utantill,
Och, hur det är: jag hoppas mången gång,
En vacker saga kan ej vara lång.

Och dimman stiger upp i enslig qväll
Och sveper in i töcken skog och fjäll,
De mörka moln i tunga massor stå —
Men oförfäradt är mitt bröst ändå.

Ty ofta hör jag, fördt af vindens bud,
Din ljufva stämmas välbekanta ljud;
Det hviskar stilla:  Â»lÃ¥t ditt grubbel fly,
Du ser ej stjernan för den mörka sky!»

DÃ¥ ser jag upp och molnet delar sig,
Och dimman skingras öfver dal och stig,
En stjerna rinner klar på fästet fram,
Ditt öga lik, så mild och allvarsam.