Österländskan

Högt i arab-kvarteret
I gränder små och trånga,
I närheten af baden;
Som bolma fuktig ånga,

Där ser man henne skymta
Att i en port försvinna,
Ett hvitbeslöjadt spöke,
En Österlandets kvinna.

Bakom de täta vecken
Två dunkla ögon bränna,
Ibland en hand blir synlig,
Som färgats röd af henna.

På lätta tofflor smyger
Hon fram så skygg och luftig,
Den varelse, som Islam
Har gjort till oförnuftig.

Från lifvet slöts hon ute,
Den fångna, väsenlösa,
I hennes barm förvittrat
Den skatt, hon ej fick slösa.

Hon är den ros, som dömdes
Att aldrig knoppen spränga,
Det eko, som i klippan
Skall ljudlöst in sig stänga,

Den näktergal, som aldrig
Fick ut i toner bryta,
Det källsprång, som förborgadt
I jorden måste flyta.

O Österns son, förgiftat
Du har din lefnads krydda,
Din halfva själ du mördat,
Förödt din härd och hydda!

Därföre skall till handling
Du själf ej mera vakna,
Bland paradisisk skönhet
Det bästa alltid sakna

För sent skall du förnimma
O drömmare i Öster.
Ett sorl omkring ditt läger
Af sorgsna, vreda röster:

Du dåre, som förbjöd oss
Att också äga själar,
Till straff vi frie männer
Ej föda mer, men trälar!