Över världenes fåfängligheter

      Vad mest alle
      efter falle,
      vi här kalle
 ljuvt och sött, förnämt och högt,
      mig kan detta
      varken lätta
      eller mätta;
 hjärtat blir dock oförnögt.
      Vad är världen?
      Bara flärden,
 vällust, ära, rikedom!
 Allt vad vi här drömma om,
      vi ju sakna;
      dÃ¥ vi vakna,
      Ã¤ vi nakna
 och vÃ¥r pung och maga tom;
      kropp utsliten,
      lönen liten,
 räkenskapen ganska sträng
 har fÃ¥fänglighetens dräng;
      lapprisfläder,
      lätt som fjäder,
      snällt som väder,
 men en evig eftersläng.
 
      Vad är släkten,
      silkesdräkten
      och respekten?
 Vars mans stam är väl bekänd.
      Flöt än bloden,
      purpurfloden,
      ifrÃ¥n Oden,
 källan är dock Adams länd.
      Av din kläder
      och förfäder
 blir du ingen adelsman;
 egen dygd är adel sann.
      Res ej kammen!
      Vem var stammen?
      Leta fram`en!
 Far din plöjde, mor din spann.
      Gack till Skriften,
      gack till griften,
 se, vad döda släkten tror!
 Jorden är ju allas mor.
      Sköld och glaven
      mött` i graven
      tiggarstaven
 och erkände`n för sin bror.
 
      Vad är lusten?
      Vad är musten?
      Bara pusten,
 kärnlöst skal och matkebo.
      PÃ¥ det söta
      och pÃ¥ blöta
      följer röta;
 samvetsmatken vill dÃ¥ gro.
      PÃ¥ odygden
      följer blygden.
 Lysten, akta dig för fall!
 Minns, hur Smekfält sist for vall,
      som av lättja
      först i flättja,
      se`n i kättja
 föll och fastna` vid en pall.
      Du fyllhunder,
      hör vad under
 nyss är hänt i Bacchi stat:
 Ã–hlström, fuller som ett fat,
      gick frÃ¥n vinet,
      föll pÃ¥ skrinet,
      mötte svinet
 och skrek: hej, goddag, kamrat!
 
      Vad är gullet,
      röda mullet
      i schatullet?
 Vem syns ej dukaten täck?
      En hel punger,
      tämlig tunger,
      givs i hunger
 bort för skarn och duveträck.
      Dyrke Näcken
      gÃ¥la träcken,
 svarta jordens exkrement!
 Vem gullgudens släkt ej känt,
      känn kamraten
      vid dukaten,
      som med maten
 genom judetarmen ränt.
      Du girbuker,
      penningsluker,
 som av ett förtjusat sinn
 ett gÃ¥lt skarn i katteskinn
      gräver neder
      och med heder
      det tillbeder:
 tvi bÃ¥` dej och guden din!
 
      Jag ger världen
      med högfärden,
      vällust-flärden,
 ja med pick och pack god dag;
      ger bÃ¥` plÃ¥ten
      och smulgrÃ¥ten
      uppÃ¥ bÃ¥ten;
 alltihop bespottar jag.
      Säger mÃ¥ngen,
      att den sÃ¥ngen
 skämmer bort min födekrok
 och gör mig till världens tok.
      Lät sÃ¥ vara,
      lät det fara,
      jag vill svara:
 var en tycker han är klok.
      Stora herrar
      ha sin` narrar,
 som dem följa ut och in;
 jag och världen ha var sin.
      Vill du höra`t
      och utföra`t,
      mÃ¥ du göra`t:
 Jag är hennes, hon är min.