Abdallah

Sudans svarte neger,
Lustige Abdallah
I den öppna boden
Hör man le och tralla.

Före någon annan
Vaken på sin gata,
Börjar han med solen
Negerfranska prata.

Inom ullig skalle
Ryms visst ej en tanka,
Men på tungan tryter
Aldrig lingua franca.

Mellan blomkålshufvud
Trindt hans eget skiner,
Svarta händer stapla
Gula mandariner.

Fabelaktigt stora
Ananas, meloner
Framför sig han tornar
Upp som bastioner.

Afrikanska jorden,
Värmd af solens flamma,
Ensam har förmåga
Slika frukter amma.

Själf Abdallah hämtat
Ur dess starka safter
Barnslig lefnadsglädje
Och en jättes krafter.

Då de gamla landen
Sugits ut till märgen,
Och ett bleklagdt släkte
Krymper hop som dvärgen,

Då af tankegrubbel,
Sjuklig lust till vinning
Blodet utspädt bultar
Vid Europas tinning,

Afrika, du rika
Mor för gyllne kornet,
Stjälp då god och sorglös
Ut det fyllda hornet!

När för folk, som hungra,
Dina spenar flöda,
Kanske vaknar glädjen
Åter upp, den döda.