Aftonpsalm

 Sin skugga natten målar,
 Af gyllne stjernor prålar
 Det mörkblå fästets grund.
 Ur jorden dimman stiger,
 I helig stillhet tiger
 Det vida fält, den skumma lund.
 
 Naturen är så rolig -
 Hur stilla, hur förtrolig
 Hon ler, i skymning klädd!
 En kammar lik, hvarinne
 Den tunga dagens minne
 Vi slumra bort på hvilans bädd.
 
 Se, Månen vänligt myser!
 Till hälften blott han lyser
 Och är dock rund och skön.
 Ack! i vår blindhet fräcka,
 Vi mången sanning gäcka
 För det han undflyr ögats rön.
 
 Vi stolta barn af gruset
 Från helgelsen och ljuset
 I öknar fjerran gå.
 Vi mycket veta vilja
 Och oss från målet skilja
 Ju mer vi tänke målet nå.
 
 O Herre! mot det höga
 Oss vända lät vår öga
 Med tillförsigt och ro!
 På jorden re`n beskär oss
 En strimma ljus, och lär oss
 att älska, hoppas och att tro.