Alla ekon i skogen

Nej, nej, nej, ropa alla ekon i skogen:
jag har ingen syster.
Jag går och lyfter upp hennes vita sidendräkt
och omfamnar den maktlöst.
Jag kysser dig, all min lidelse lägger jag i dig,
du tanklösa väv,
minns du hennes rosiga lemmar?
Hennes skor stå kvar i solskenet,
gudarna värma sina händer därvid.
Fall snö över min systers kvarlevor.
Yr över dem snöstorm ditt bittertunga hjärta.
Med rysning skall jag beträda detta ställe,
såsom den otäcka plats där skönheten begrovs.