Anita

 Livets skål! O, min Anita,
 uti glömskans dryck!
 Jag vill känna varma, vita
 jungfrulemmars tryck!
 
 I materien vill jag röna,
 riktigt ha i famn
 det som andens språk "det sköna"
 givit såsom namn!
 
 Jag vill andas blott Anita,
 blott Anita se,
 känna endast varma, vita
 lemmars rörelse!
 
 Högt man prisar konstens njutning,
 den är kall och arm
 emot väsenssammanslutning,
 kärlek barm mot barm!
 
 Sinnlighetens makt är kuvad
 av en trång moral.
 dygden, stel och överskruvad,
 håller långa tal.
 
 Dumheten har funnit mycket,
 fann till slut ett fynd,
 som föll folken uti tycket:
 "Sinnlighet är synd!"
 
 Sedan dess har kungasonen,
 son av kung Natur,
 av den vise dygdefånen
 sparkats ut som djur.
 
 Icke mer han vågar modigt
 visa sig bland folk,
 men han hämnas blodigt
 med förgiftad dolk.
 
 Sen när halva mänskligheten
 ruttnat ned i grund,
 mördad av anständigheten,
 kommer segerns stund
 
 Då skall dygdens makt, den sanna,
 ärva den, som ljög.
 Sinnligheten skall sin panna
 bära stolt och hög.
 
 Kropp med ande skall bli enad
 och ett hjärta fritt
 med en kärlek, fri och renad,
 mänska, skall bli ditt!
 
 Därför, därför, ljuva flicka,
 blott till hjärtat lyss!
 Låtom oss varandra dricka
 i en kyssars kyss!
 
 Rodna kind, du lockomflutna,
 på ditt sköna sätt!
 blicka ömt, till hälften slutna,
 öga, du gör rätt!
 
 Häv dig, vita barm, och bölja!
 Du har rätt därtill!
 Vet att oskuld kan dig följa
 huru långt du vill!
 
 Älska, älska, min Anita,
 med din själ och kropp,
 oskuldsfulla, varma, vita,
 ljuva rosenknopp!