Anita

 Livets skÃ¥l! O, min Anita,
 uti glömskans dryck!
 Jag vill känna varma, vita
 jungfrulemmars tryck!
 
 I materien vill jag röna,
 riktigt ha i famn
 det som andens sprÃ¥k "det sköna"
 givit sÃ¥som namn!
 
 Jag vill andas blott Anita,
 blott Anita se,
 känna endast varma, vita
 lemmars rörelse!
 
 Högt man prisar konstens njutning,
 den är kall och arm
 emot väsenssammanslutning,
 kärlek barm mot barm!
 
 Sinnlighetens makt är kuvad
 av en trÃ¥ng moral.
 dygden, stel och överskruvad,
 hÃ¥ller lÃ¥nga tal.
 
 Dumheten har funnit mycket,
 fann till slut ett fynd,
 som föll folken uti tycket:
 "Sinnlighet är synd!"
 
 Sedan dess har kungasonen,
 son av kung Natur,
 av den vise dygdefÃ¥nen
 sparkats ut som djur.
 
 Icke mer han vÃ¥gar modigt
 visa sig bland folk,
 men han hämnas blodigt
 med förgiftad dolk.
 
 Sen när halva mänskligheten
 ruttnat ned i grund,
 mördad av anständigheten,
 kommer segerns stund
 
 DÃ¥ skall dygdens makt, den sanna,
 Ã¤rva den, som ljög.
 Sinnligheten skall sin panna
 bära stolt och hög.
 
 Kropp med ande skall bli enad
 och ett hjärta fritt
 med en kärlek, fri och renad,
 mänska, skall bli ditt!
 
 Därför, därför, ljuva flicka,
 blott till hjärtat lyss!
 LÃ¥tom oss varandra dricka
 i en kyssars kyss!
 
 Rodna kind, du lockomflutna,
 pÃ¥ ditt sköna sätt!
 blicka ömt, till hälften slutna,
 Ã¶ga, du gör rätt!
 
 Häv dig, vita barm, och bölja!
 Du har rätt därtill!
 Vet att oskuld kan dig följa
 huru lÃ¥ngt du vill!
 
 Ã„lska, älska, min Anita,
 med din själ och kropp,
 oskuldsfulla, varma, vita,
 ljuva rosenknopp!