Annu!

Det är ej borta, som du trodde,
De ljufva toners fria val;
Det bor ännu, som förr det bodde,
I själens djup en näktergal.

När sorgen höljde fogelburen,
Han trodde genast, det var natt
Och död och vinter i naturen,
Och sörjande och stum han satt.

Men snart, o snart af ömma händer
Skall floret lyftas bort en dag,
Och ljus och glädje återvänder
Med tusen nya toners slag.

An är ej ålderns skymning inne,
Än är det sol i grönklädd dal,
Än är du ung till själ och sinne,
Och du skall qväda, näktergal!