Ballad
Stolts Adelin hon var den vänaste mö,
som sömmat i guld och siden.
Hon gångar sig ut allena under ö
en afton, när dagen var liden.
I skogens snår
ett styng hon får;
så sof hon i berget i åtta runda år —
men gräset gror under tiden.
Herr Helmer han var en riddare båld,
därhos sin käresta trogen.
»Det svär jag att frälsa ur trollets våld
min mö i villande skogen.»
Så drog han åstad,
så käck och glad,
med harpoklang, med sånger och kvad. —
Krist gifve, att skörden blef mogen!
Den första gång han i harpan tog,
då började liljorna att blomma;
den andra gång han strängarna slog,
då rördes Guds helgon fromma;
den tredje gång
han höjde sin sång,
skön jungfrun väcktes ur dvalan lång —
för nu står rågen i blomma.
