Blommande rönn

I den blå Johanneskvällen
vilar luften ljum och len.
Stora, tunga, vitgrå blommor
bryter jag från rönnens gren.

I den blå Johanneskvällen
vilar luften len och ljum.
Kvistarna jag bröt jag fäster
över bädden i ditt rum.

Stark och het är deras ånga;
den som slumrar in vid den
drömmer -- sägs det här i orten --
hela natten om sin vän.

DÃ¥ du efter midnattsvakan
somnar stilla på ditt lakan,
skall om mig du drömma, när du
andas mina blommors doft.
Dansen kring den gröna stången,
spelet, bergets ekon, sången
med i dina öron bär du
till ditt svala, dunkla loft;
många varma ord du hörde,
ömma ekon vinden förde,
när du hemåt gick med skaran
genom klöverfält och säd --
men jag ler helt lugnt åt faran,
ty du glömmer
allt och drömmer
blott om mig som ej var med.