Blommans lott

Bland sommardagens barn en ros jag såg
I första stunden af dess blomningstid.
Med purprad kind i knoppens famn hon låg
Och drömde blott sin oskuld och sin frid.

"Du sköna blomma, vakna, blicka opp
Och lär att lifvets bästa lott förstå!"
SÃ¥ sade, fladdrande kring blad och knopp,
Den yra, guldbestänkta fjäriln då.

"Se, mörkt och fattigt är ditt trånga hus,
Och utan njutning slår ditt hjerta der;
Här lefver glädjen, glöder dagens ljus,
Och kärleken och kyssen vänta här."

Af talet rördes lilla blommans själ;
Sin mun hon bjöd åt smickrarn innan kort,
Och fjäriln kysste, hviskade: farväl!
Och flög till nya rosenknoppar bort.