Blommans lott

Bland sommardagens barn en ros jag såg
I första stunden af dess blomningstid.
Med purprad kind i knoppens famn hon låg
Och drömde blott sin oskuld och sin frid.

"Du sköna blomma, vakna, blicka opp
Och lär att lifvets bästa lott förstå!"
Så sade, fladdrande kring blad och knopp,
Den yra, guldbestänkta fjäriln då.

"Se, mörkt och fattigt är ditt trånga hus,
Och utan njutning slår ditt hjerta der;
Här lefver glädjen, glöder dagens ljus,
Och kärleken och kyssen vänta här."

Af talet rördes lilla blommans själ;
Sin mun hon bjöd åt smickrarn innan kort,
Och fjäriln kysste, hviskade: farväl!
Och flög till nya rosenknoppar bort.