Blomsterfursten

Den lille slumrar i örtesäng
Vid blida midsommartider.
Hvar liten blomma ifrån dal och äng
Sin doft i slummern försprider.
Och drömmar komma och drömmar gå,
Och sakta ringa alla klockor blå.
Sof sött i oskuldsfriden!
Nog blir du man med tiden.

Det finns ej tecken till moln och sky
På kornblå, strålande himmel.
Så största fjäril som det minsta fly
Gått trött ur dansarnes vimmel.
Den varma solen drifver blad ur bark,
Den vilda blommans lukt blir mera stark,
Det susar ifrån strömmen --
Den lille ler i drömmen.

I drömmen flyttas han hädan fort
Från lunden bredvid faders stuga:
Som prins han står å förtrollad ort,
Där sköna jätteblomster buga.
De smärta stammar svikta för en vind,
På granna färger vill han se sig blind --
Som skogens herre hyllad
Står gossen helt förbryllad.

Då öppnar blomman sin kronas rund
Och visar lifvets dolda trådar.
Hvar planta yppar sitt väsens grund,
Som endast Skaparns öga skådar.
Med ångande och dämpad andedräkt
Sin saga blomstren bikta oförtäckt.
Ej blad och telning gömde
Hvad de i knoppen drömde.

Se’n hyllningsedernas sorl dödt bort,
Ser han med glädje och häpnad
Tre kalkar öppnas och inom kort
Ur en och hvar stå upp en skepnad:
Tre alfer, väfda af doft och ljus,
Med röst af fågelsång och västansus;
Små kronor på sitt änne
De buro, två af de trenne.

Den första alfen bar snöhvit dräkt;
Till jorden neg hon och sade:
Mig lyder liljors oskuldshvita släkt,
Vi länge väntat dig hade.
Hell, hell, i vaggan krönte blomsterdrott!
Tag mot vår bästa skänk -- ett härligt godt -:
I både lust och smärta
Ett barnsligt, oskuldsrent hjärta!

Den andra alfen bar purpurdräkt;
Till jorden neg hon och sade:
Mig lyder rosors fursteborna släkt,
Vi länge väntat dig hade.
Hell, hell, i vaggan krönte blomsterdrott!
Tag mot vår bästa skänk -- ett härligt godt -:
Hvad världen kallar snille --
Du skall bli stor, du lille!

Men blyg och ödmjuk den tredje kom;
Dess skära dräkt ej prydnad hade.
Hvad namn hon bar, har ingen brytt sig om:
Och till den lille ömt hon sade:
Hell, trefaldt hell, du unge blomsterdrott!
En ringa gåfva kan jag gifva blott:
Kraft till att ödmjuk bära
All världens pris och ära! --

Då vaknar han -- då är drömmen slut,
Och tårar tillra nu som ofta;
Men tätt invid, af ingen sedd förut,
En liten blomma börjar dofta.
En liten blygsam blomma utan namn
Från mossig sten vill klänga i hans famn:
Linnæa kände nog redan
Hvad världen visste sedan!