Bondgossen

Jag huggit, tills min kraft förgått,
Och hugger om igen,
Och yxans stål är hvasst och godt,
Men furan står dock än.

Min arm var en gång tung och stark;
Nu är den mer ej så,
Se’n vintern om jag ätit bark
Och druckit vatten på.

Ifall min tjenst jag bytte om,
Och bättre för mig såg,
Jag kanske till en herre kom,
Som hade bröd af råg.

Kanske i nännsta stad jag fann
En lön för tro och flit. --
Jag tänker ofta så och kan
Dock icke längta dit.

Står fjället der med löfprydd topp
Och ser i sjön sin bild?
Går solen der så herrlig opp,
Och går den ner så mild?

Fins der en dal, som blomdoft strör,
En mo, som tallar bär?
Och hon, hvars vallhorn nu jag hör,
Skall hon väl finnas der?

Förbi far molnet utan skygd,
Till vindens tidsfördrif; --
Och utan vän och fosterbygd
Hvad är ett menskolif?

Kanske att Gud hör folkets röst
Och lindrar landets nöd;
Kanske en bättre skörd i höst
Oss ger ett bättre bröd.