Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst

 Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,
 vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
 Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
 här är helg, djupt i skogarnas ro!
 Sjung, Björnbergs-Jon ur din fullaste hals
 om kärlek och rosor och vÃ¥r!
 Stäm fiolen, Brogren, och spela vals
 för spökblÃ¥a, mÃ¥nlysta snÃ¥r!
 
 Det är mil efter mil till lador och hus
 där frosten gÃ¥r tjurig vid grind,
 här är lustigt i stockeldens gula ljus,
 som darrar i nattens vind.
 Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
 där du gnider din svarta fiol,
 för mat och för brännvin du glömt all nöd,
 och din panna är ljus som en sol.
 
 Och Jon, där du sitter vid grytan din,
 en baron i din mollskinnsskrud,
 se fast Ã¥ren ha garvat ditt sega skinn,
 i ditt sot är du ung som en gud!
 Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
 som vill alla uslingar väl -
 kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
 och en skÃ¥l för din gossesjäl!
 
 Och när morgonens stjärnor blekna och dö
 och när Ã¥ngorna stelna till is,
 och när dagningen skälver pÃ¥ myr och sjö
 vi sova pÃ¥ doftande ris.
 DÃ¥ sova vi alla pÃ¥ granris tungt
 och drömma om bleka mör
 och snarka och vända oss manligt och lugnt,
 medan elden falnar och dör.