Buddha

Den heta dagens röda sol har sjunkit stilla ner
i bergens svala skuggors famn och lyser Dig ej mer.
I natt på stjärnomtindrat berg inunder Sala-trän
Din själ skall bo i helig ro, när skaran vandrar hän.

Du hoppas ej och beder ej, var gudom du försmått,
en stund Din själ en stjärna är och sedan mörker blott
Ty för en åtrådd infartsport till Fredens tomma hus
Du offrar glatt för intets natt allt Brahmas klara ljus.

Välsignad vare Du, o son, som vägen stakat ut,
och åt Sansaras heta sorl har gett ett ljuvligt slut.
Om i Vibharas håla än jag stundom ligger gömd
den hemlighet av Dig jag vet skall aldrig bliva glömd.

Arjunas hästar Krishna styr i stridens heta larm,
och slätten dricker ännu blod ur mänskosläktets barm
Men allt som skapas skall förgås på Lagens stränga bud
och Lagen själv skall ock förgås, och varje mäktig Gud.

Din väg är röjd och ligger rak, det finns ej sten däri,
och ropar Dig en gud i natt Ð o son, Du går förbi:
Du går att frälsas utan tro och salighetsbegär,
Du tager slut, Du vandrar ut till det, som icke är.