Bustna strängar.

  "Storm" heter ynglingens lösen. FramÃ¥t
ilar han glädtigt på stridsbanans stråt.
Faran han endast till namnet fått röna,
stolt vill han kufva den okända sköna;
vid sin triumfvagn han henne vill se
          fjettrad: -- o ve!
          minns ej hur mÃ¥ngen
förr i den fejden blef sårad och fången.

  Ut har han stormat i vidöppen verld,
kommer så åter till fädernehärd
tyst och med kallsvett på kämpareänne.
Huru han kampen bestått ej vi känne:
hvad han förlorade och hvad han vann
          vet endast han.
          Dock stÃ¥r det skrifvet
djupt i hans drag hvad han hemtat af lifvet.

  Fred har han ernÃ¥tt, en sÃ¥dan slags fred,
som i en stad, hvilken elden brännt ned,
och der bland remnade, svarta ruiner
endast en nattflägt i murarna hviner.
Stum är han nu; ej som stormstilladt haf:
          stum som en graf.
          Nästa minuten
hafvet kan brusa, -- men grafven blir sluten.

Ögat, som strålade eldigt och käckt,
blickar nu liknöjdt; dess låga är släckt.
Ej ur vulkanen mot himlarna flammar
elden, som sprängde sin fjellstarka kammar;
glöden är svartnad i lidelsens ugn;
          ytan är lugn.
          Kanske derunder
sjönk ett Pompeji i härjningens stunder.

  Fruktan och hopp, som pÃ¥ verldslifvets haf
jaga de dödlige, vet han ej af.
Stelnad han sitter i nattliga töcknin,
som den uråldrige Memnon i öknen.
Endast då morgonsol, herrlig och ny,
          höjer ur sky
          gyllene klinga,
höres en suck ur hans stenbröst sig tvinga.