Carina
Hvad sörjer du öfver och är så blek,
Carina, min hvita dufva?
Sörjer du öfver att lyckan svek,
att nöden ej flydde för lek och smek,
för kärlekens kutter ljufva?
Ack, mången älskat mer än du
och måste öfvergifven nu
ensam på sorgerna rufva.
Hvad sörjer du öfver, min lilja skär,
och lutar din krona mot marken?
Sörjer du öfver att vintern är när,
som alla de späda blommor förtär
och härjar träden till barken?
Ack, mången var mer skön än du
och lutar bruten stängel nu
mot vissnade systrar i parken
Hvad sörjer du öfver, mitt väna vif,
och knotar mot eviga lagar?
Sörjer du öfver ditt unga lif
och jordens oro och strid och kif
och de snabbt hänsvinnande dagar?
Ack, mången var mer ung än du
och är af sorg i grafven nu ...
Hvad sörjer du öfver och klagar!
