Christi Födelsenatt

 Till jorden sjönk den lugna aftonstunden,
 Huldt glänste stjärnans blick,
 Och klara MÃ¥nan öfver cederlunden
 I stilla fägring gick.
 
 I fikonlöfven ej en vindfläkt susar
 Och molnfri himlen ler.
 Ej vädrets anda vattnets spegel krusar,
 Som himlen Ã¥terter.
 
 Af kjusning skogens näktergalar tiga
 Och allt är ljuflig fred.
 Ur molnen vallmokrönta drömmar stiga,
 I stadens hyddor ned.
 
 Men, ner i dalen tvänne Herdar dröja
 I vakor vid sin hjord.
 Ej flöjtens quitter de till täflan höja,
 De tala ej ett ord.
 
 En silfverklarhet, renare än Solen,
 DÃ¥ hastigt kring dem ler,
 Och öfverströmmar stjärnbeströdda polen,
 Och MÃ¥nen syns ej mer.
 
 En himmelsk ungdom öfver Jorden sväfvar
 I morgonrodnans skrud.
 SÃ¥ deras sÃ¥ng i stilla luften bäfvar,
 Vid gälla harpors ljud.
 
 Pris vare Jova! Ur sin höga boning
 Af oförvanskligt ljus,
 Hans öga blickat räddande försoning
 Till Jordens lÃ¥ga grus.
 
 Den helga timman slog i himlens salar
 Och fyldt är Jordens hopp,
 Och öfver hennes nattbetäckta dalar
 GÃ¥r nÃ¥dens vÃ¥rsol opp.
 
 Ty Gudasonen, mänskan att besälla
 Sig mänskan iklädt har.
 I natt en jungfru, ren som ljusets källa,
 Ã…t Jorden honom bar.
 
 Hans segerfot skall ormens hufvud krossa,
 Han syndens tryckta slaf
 Med segerarmar skall ur bojan lossa
 Och bryta dödens glaf.
 
 Till himlen evigt bönens rökverk stige
 FrÃ¥n jordens lÃ¥ga strand!
 Och brödrakärlek folken sammanvige
 I sämjans rosenband!
 
 Till Bethlehem I, Herdar, mÃ¥gen ila,
 Att se, i lindans skrud,
 PÃ¥ lÃ¥ga strÃ¥n, i modersfamnen hvila
 Er Frälsare och Gud.
 
 SÃ¥ himlaskaran sina chörer höjde
 Och, blixtrande, forsvann.
 Ã… nyo MÃ¥nen öfver skogen dröjde
 Och gyllne stjärnan brann.
 
 Och herdeparet öfver blomsterängen
 Till lÃ¥ga skjulet drog,
 Där världsförsonarn, pÃ¥ den gröna sängen,
 Vid Modrens hjärta log.
 
 De falla ned. Kring Gudasonen brinner
 Högtidligt bönens gärd,
 Och tÃ¥rens pärla vid dess fötter rinner
 Mot Ofirs sjufallt värd.