Döden och jag

      Vid mosler och en bÃ¥l,
fullkomligt nöjd med mina öden,
jag satt och skrev en lustig skål ...
      och sÃ¥ kom döden.

      "Du vilse gÃ¥r, mon cher!"
Så föll i ångesten för mig ordet.
"Men lappri ... efter du är här,
      stig fram till bordet!

      Du bär ett glas i hand,
men ingen vätska syns där flyta.
Se här mitt vin, tag hit din sand ...
      kom, lÃ¥t oss byta!"

      Den rysliga patron
drack prompt ett glas, drack många flera.
frapperad utav min fason
      att obligera.

      Uti en kanndryg mugg
jag varma nektarn honom räckte;
och som han drack, jag tyst i mjugg
      hans timglas knäckte.

      Fort rann all sanden ut ...
båd´ tid och timme döden glömde
och vid min välgångsskål till slut
      var droppe tömde.

      Dock snart med synbart hot
han sågs den grymma lien nappa,
men tumlade med rusig fot
      utför min trappa.

      Nu fÃ¥r den frÃ¥gan rum
och skall sig helt naturligt väcka:
är döden då så satans dum
      och lätt att gäcka?

      Att han är dum min vän,
det vittna offren för hans pilar:
den gamle Trälund lever än ...
      och Lehnberg vilar!

(1798)

sista raden kan i original ha lydit: och Kellgren vilar!