De två

I palatsets salar glimma
Tusen lampor, sollikt klara,
Och i ljusets strömmar simma
Dofter fina, underbara.

Allt är ordnadt. Gäster komma,
Svindlande på lyckans branter.
Höstar vissna, vårar blomma
Mellan guld och diamanter.

Nu blir tyst, helt tyst för stunden,
Som till andakt allt sig skickar.
Festens hjelte står i runden,
Re’n ett mål för allas blickar.

Han är brudgum. Ordnar smycka,
Stjernor tynga högtidsskruden.
Med en himmel full af lycka
Väntar han den sköna bruden.

Och hon kommer. Af sin fader
Ömt ledsagad, ses hon skrida
Mellan höga gästers rader
Till sin höge brudgums sida.

Är hon lycklig, kan hon sakna
Någon sällhet än på jorden?
Kan väl mer en önskan vakna,
Som ej re’n är uppfylld vorden?

Ack, hon står der blek i glansen,
Den hon tyckes varsna föga;
Locken darrar under kransen,
Tårar skymma hennes öga.

Vigselns fråga, föreläsen,
Hörs blott läppens ja besvara;
Med sin tanke, med sitt väsen
Tycks hon fjerran, fjerran vara.

Utanför palatset svallar
Mot en ödslig klippstrand hafvet.
Fjället med sin krans af tallar
Är i mörker re’n begrafvet.

På den skumomstänkta hällen
Kan du dock en vålnad röja.
Ensam i den kulna qvällen
Ses en yngling än der dröja.

Hösten sina stormmoln skockar,
Men han syns dock icke vika.
Daggen stelnar i hans lockar,
Men för honom är det lika.

Hafvets hvita bränning strömmar
Mot hans skuldra öfver fjället.
O, han gått med sina drömmar,
Blott hans skugga är på stället.

O, när hjerta är som hjerta,
Hvilken enhet mellan tvenne!
Honom se i nattens svärta,
I palatsets strålglans henne.

Nattens mörker, dagens flamma,
Allt det bittra, allt det glada,
Blir det icke allt det samma,
O, när lifvets rot fått skada!