Den döende (Runeberg)

Den långa natten gått till ända snart:
Blir icke hvalfvet redan ljust och klart?
Och får ej träskets snö ett högre sken?
Var det ej orrens rop, som hördes re’n?

När morgonsolen glöder inom kort,
Och snön på taket börjar smälta bort,
Och droppe efter droppe re’n jag ser
Förbi den öppna gluggen falla ner,

Och syrsan tystnat inne, och jag hör
Den muntra sparfven qvittra utanför;
Då hållen mig en annan säng beredd,
En kärfve halm, på stugans trappa bredd.

Ty jag vill ledas dit och hvila der
Och se, hur skön och glad naturen är,
Och fröjdas än en gång åt land och sjö
Och se’n i våren, der jag lefvat, dö.