Den främmande fågeln

Liten tiggargosse på en trappa låg,
Utan fader, moder, -- lämnad vind för våg.
Huru varmt det vackra, bruna ögat bad,
Ingen, ingen rördes i den stora stad.

Kampanilens klockor ringde doft: bing, bång.
Sol och helgdagsdräkter, kyrkmusik och sång!
Köpenskapen blomstrar, man är rik och säll,
Därför skyddspatronen fått ett nytt kapell.

Bisp med staf och mitra under baldakin,
Stadens styresmän i fotsid karmosin,
Pager, svassande i snibbigt smala skor,
Damer, mysande bak toppig mössas flor,

Alla drogo fram i ändlös procession
In i svala dunkel, under orgelton.
Tiggargossen trifs på solig trappa bäst --
Hvad har han att göra med de rikas fest?

Liten fågel sjönk från molnets gyllne rand,
Lät sig villigt tagas af den späda hand.
Svart och hvit till färgen, än af sunnan varm,
Trötta fågeln gömde sig vid gossens barm.

»Svala», sade gossen, »lycklig, lycklig du,
Som med snabba vingar delar skyn i tu!
I de sköna landen, där du varit sist,
Gjuter ingen tårar, lider ingen brist.

»Midt i nödens sköte hvarför slog du ned?
Ack, vänd om, jag ber dig, flyg och tag mig med!
Låt ock mig få följa med det långa tåg
Mot de gröna palmer, mot den stilla våg!

Tätt till bröstets trasor fågeln ömt han smög,
Snart på hvilad vinge åter bort den flög.
Under hymnens jubel, orgelns återskall
Gossen sjönk tillbaka, sällsamt blek och kall.

Nästa sol rann opp -- från tusen läppar ljöd:
»Pesten är i Florens, folkens svarta död!»
Han, hvars offer äro liksom hafvets sand,
Kommit med en svala från Egypti land.