Svenska Dikter
Der jag band på åkern gyllne kärfvar,
Stod den unge Adolf vid min sida,
Skäran höll han i sin hand, på renen
Låg, emot en stubbe stödd, hans bössa,
Men i träsket, nedanför beläget,
Skrek i vassen nära stranden artan.
Straxt till bössan sprang den käcke gossen.
Men jag fattade hans arm och sade:
"Låt den stackars artan vara, Adolf!
Låt för min skull den få vara ostörd."
Genast ställde han sin bössa undan
Och tog gladt som nyss till skäran åter.
Men jag tänker ofta i mitt sinne:
Underlig är dock den vackre Adolf.
För ett vänligt ord från mina läppar
Lemnar han, hvad mest hans hjerta fröjdat;
För en hjertlig blick af mina ögon
Gör han gerna, hvad han skytt tillförne;
För en vänlig kyss, ett hjertligt famntag
Tror jag, att han kunde gå i elden.
