Den polske frivillige

Svenska Dikter

Farväl, min mor! Min unga brud, godnatt!
Jag måste bort, förr’n gryning skymtar matt,
Förr’n solen flammar öfver österns bryn,
Har snön en högre purpurfärg än skyn.

Var det ej en signal, som hördes re’n?
Den polske liemannen är ej sen
Att bryta väg och teckna den med rödt
På fält, där förutgångne bröder blödt.

Till segerstrider ej jag rycker ut:
Jag får ej se uppståndelsens minut;
Men, själf af fädernas exempel väckt,
Jag går att minne bli för eftersläkt.

Mitt fosterland, jag återbär ditt lån!
Min fosterjord, o tag emot din son!
Då snart din dag upprinner ärofull,
Skall frihetsträdet spira ur min mull.

Framåt! Re’n kyler morgonluft min kind.
Må Polens fana dricka morgonvind!
En härlig dag bebådar österns glöd:
En härlig dag -- och oss en härlig död!

Förrän mitt hufvud hvitnade till skörd,
Jag bad få dö -- och bad ej obönhörd:
Förr’n träldomsbördan blef mig alltför tung,
Fick jag för Polen dö -- och dö som ung!

Farväl, dock utan suck och klagoljud!
Jag går till friheten -- jag går till Gud.
Farväl, min moder, och farväl, min mö!
Jag kunde lefva -- men jag vet att dö!