Den sälle, i hvars kyska bröst
Den sälle, i hvars kyska bröst
Vestalisk ljusets kärlek brinner,
Som i det eviga sin tröst
Vid lifvets alla smärtor finner,
Ej verlden honom racka kan,
Han ler åt dödarne och qualen.
I lejonkulor gästar han
Och tömmer oskadd giftpokalen.
Nyss då vid foten af ett berg,
Som hjessan, krönt af furor, gömde
I himlahvalfvets blåa färg,
Om Gud och helgonen jag drömde,
Bröt rasslande ur dunkla snår
En huggorm fram. Af gift han svällde
Mer rysligt ej det monster var,
Som Delierns gyllne båga fällde.
I tusen ringlar böljande
Hans långa kropp på Jordens yta:
Omkring de öppna käftarne
Sågs gröna etterskummet flyta.
Re`n öfver mig hans gadd var sträckt.
Men Änglar Dygdens fjät bevaka.
Af ett osynligt svärd förskräckt
Han vände darrande tillbaka.
Om Libyens Solar bränna mig,
Om Polens isberg jag beträder,
Tungt flämtande på öknens stig,
Kring hafven vräkt af bistra väder,
Skall glansen dock af dina Bud,
O Fader! i min natt mig trösta
Och hjertats luta, stämd af Gud
All verldens missljud öfverrösta.
|
"Moraliska, religieusa och patriotiska sånger."
|
Övrigt Till Förruttnelsen | Endymion | Grymt verklighetens hårda band mig trycka | Näcken | Näktergalen | Suckarnas mystér | Amanda | Till Julia | Vad suckar häcken? | Vän! I förödelsens stund | Fången | Sängen | Resa, Amanda, jag skall |
