När om qvällen han i stugan inkom,
Bannade sin son den gamla modren:
"Son, du går hvar dag till dina snaror,
Och hvar dag du kommer tomhändt åter:
Vårdslös är du eller oförståndig,
Efter andra få och du blir utan."
Henne svarade den yre gossen:
"Hvad, om än ej lyckan är den samma,
Då vi ej för samma foglar gillra?
Bortom mon der, vid det lilla torpet,
Vistas, gamla mor, en sällynt fogel.
Under hösten har på den jag lurat,
Under vintern har jag nu den fångat,
Men till våren vill jag föra hem den.
Underlig är fogeln der: den äger
Icke vingar, men en famn i stället,
Icke dun, men silkeslena lockar,
Icke näbb, men tvenne runda läppar.
