Den vandrande klockan

En pilt en gång ej ville gå
I kyrkan snällt och sedigt.
Hvar söndag fann han något på
För att till lek få ledigt.

Hans mamma sad’: vid klockans skall
Följ du dess maning ständigt!
Hon kommer själf i annat fall
Och hämtar dig behändigt.

Men pilten mente, klockan hang
Beskedligt kvar på kroken.
Så glad han ut på ängen sprang,
Som sprunge han från boken.

Re’n klockan slöt sitt pinglande;
Mor pratat fabler bara.
Hvad skräck! Han klockan vinglande
Bakefter sig ser fara.

Hon nalkas med otrolig fart:
Han flyktar hufvudstupa,
Vet ej om han är vaken -- snart
Han täcks af klockans kupa.

Men räddad af ett lyckligt språng
Han kilar flux från stället,
Styr kosan raka vägen lång
Till kyrkan, till kapellet.

Alltse’n, då söndagsringning hörs,
Han läxan minns den dyra.
Slik en personlig hämtning törs
Ej mer han äfventyra.