Det är en Lustighet

Det är en Lustighet, vid gröna Sommartiden
          Se hur Naturen Brud i täcka later gÃ¥r
          Och Sommarluften hel i alla Lunder stÃ¥r,
Där Gräs och blomster sig ikläda gull och siden:
När fåglars Hov-Kapell till Himla-Kungens Heder
Att lyfta själen upp, i örat sänkes neder.

Det är en Lustighet, att se om feta Hösten
          Hur Druvans stinna Blod ur krama skalen ler,
          Hur Jorden LÃ¥net sitt med Ocker Ã¥terger,
Hur Jordens Åkermän till Åkrens Herre rösten
Upphäva, hur vår Höst den Spisemäster bliver,
Som Människor och Djur en dukad Taffel giver.

Det är en Lustighet, se isgrå Vintern nalkas,
          DÃ¥ sig vÃ¥r trötta Värld en nödig Vilo tar,
          DÃ¥ ser man pÃ¥ Isar, som pÃ¥ slipta speglar, far,
DÃ¥ andra Tiders svett i Vinterns skuggor svalkas,
Då Himlen å vår Jord med tusend' Ögon skådar
Och Julen Sommarlek mitt mellan drivor bådar.

Det är en Lustighet, att se om muntra Våren,
          Hur gamla Vintern fot för fot till graven gÃ¥r.
          Hur Livligheten liksom upp av dvalan stÃ¥r,
Ja hur GUDs Allmakt tryckt sin Bild i alla spåren,
I dem GUDs Rundhet sig till Årets Kröning delar,
Så att, så Kung som Träl sin Fägne-vise spelar.

Dock är mer Lustighet, ha Sommar inom Huset,
          När Make Makan sin en kysker Värma ger,
          Och den andras Famn för Blomsterbädd anser,
Varpå man sover ut förunta kärleksruset:
Där Glädje sig åt oss, som Sol åt Marken, delar,
Att bara Sorgen vid var nöjda Sommar felar.