Det första ordet
Svenska Dikter
Kväll och morgon jag, glad vid min slända,
Var i fjol våras så flitig och snäll:
Axel, som ömt mitt hjärta fått tända,
Troget besökte mig morgon och kväll.
Att något säga han syntes benägen,
Likaså jag - men när hågen var störst,
Kom det ett griller beständigt i vägen
Vilken som skulle säga det först.
Om en afton - jag minns nog den dagen -
Skänkte mig Axel en blomsterkvast.
Vad den var täck! Vad han blev betagen,
Då jag den råkade kyssa i hast!
Han tog ett steg, som att ordet nu våga,
Likaså jag - men när åtrån var störst,
Kom samma griller, just samma plåga,
Vilken som skulle säga det först.
Sedan en dag, då minst jag det trodde,
Hastigt och eldigt han nalkades mig,
Yppade brydd vad i tankarna bodde,
Sade: »Jag älskar ... jag dör utom dig!»
Likaså jag - nu var tungan ej bunden:
Tvånget försvann, som så länge den fäst.
Frågan är blott från den lyckliga stunden
Vilken ska hinna säga det mest.
