Det glada följet

Jag såg mot stjärnornas muntra hop
i avund under timmar sena
och höjde upp till dem mitt rop:
»O, vita stjärnor! Ni allena
i verklig kärlek och i tro,
i strålljus vänskap samman bo.»

Med fröjd och gamman syntes de
i glatt kamratskap gå sin bana.
Gud Fader själv må nådigt le
Ã¥t skarans glam och aldrig ana,
att var och en med sorg och tår
allena i sin öken går.

Men jag, jag älskade dem så,
höll kär dem, som sin ljusa gång
allen i ändlös rymd få gå
förtvivlade. Ty natten lång
som myggors tunna röst det lät,
när stjärna efter stjärna grät.