Du bleka, höga höst...

Du bleka, höga höst, du är mig kär!
I ditt lätta dis jag tycker mig skymta
de första trevande aningarnas tid.
Du återkallar i mitt sinne ljusets morgon,
då solen kämpade för att genombryta dunklet,
gryningens timmar, då strävandets blomma,
ännu sluten tätt i sin knopp,
svällde av underbara safter.
Därför är du mig kär, svala, drömmande, disiga höst!

Karin Boye, skrevet då hon var 16-18 år.