Dygden och visheten

Svenska Dikter

Från den tid jag spädast var,
mantes jag till vishets dyrkan.
"Bliv förnuftig!" röt min far,
röt, att det i hjärtat skar.
Och min mor till dygdens yrkan
gnall en läxa alla dar.

"Lyd preceptorn!" ropte de:
"var ej flyktig, yr och yster!
Du kan i din ledare
- ödets godhet ära ske! -
och i oldfrun hos din syster
dygds och vishets bilder se."

"Visheten" ej stod mig an:
jag var trött hans glosor läsa ...
gikt och tvinsot hade han.
"Dygdens" enda öga rann,
och dess snusbeprydda näsa
högs odrägelig jag fann.

Vänner, undren icke då,
om naturens röst jag lydde,
"visheten" ej hörde på,
"dygden" otillbedd lät gå
och för dessa trollen flydde,
lika skrämd av båda två!

Hjärtat dock benäget fanns
att en annan dygd sig bilda.
Snart min ömma önskan vanns:
snart jag i en sommardans
såg dig, unga blyga Hilda,
prydd med nöjets offerkrans.

Oskulden uti din blick
tjusning i mitt hjärta tände.
Glädjen upp för själen gick:
jag i Hildas änglaskick
dygdens gudaursprung kände ...
evigt den min dyrkan fick.

Och var fann jag visheten?
Hildas bror, uti ditt hjärta!
Älskansvärd du gjorde den,
glad du sjöng om kärleken,
om du var för likars smärta,
vis vid själva bägaren.