Elin i Hagen

 Den dära stugan vid Ã¥n är Hagen,
 där gamle Anders i Hagen bor
 - jag minns, hur Elin, den enda dottern,
 gick förr och trallade hela dagen
 i mon där borta med Hagens kor.
 
 Hon var den gladaste bland de glada,
 i lek och dans var hon alltid bäst,
 och flink i spisen och flink pÃ¥ logen
 - men ofta ser en, att det tar skada,
 som växer vackrast och lovar mest.
 
 Det kom en främmande man till dalen,
 han mötte Elin i skogen titt,
 och det gick rykten omkring pÃ¥ bygden,
 och stackars Elin blev vild och galen
 - i vÃ¥ras dränkte hon barnet sitt.
 
 Jag minns den stunden, dÃ¥ hon blev tagen
 hon skrek ej, grät ej, blev bara vit
 - till fyra Ã¥r blev hon dömd av lagen
 - en kan förstÃ¥, det är sorg i Hagen,
 och det är ingen, som nänns gÃ¥ dit.
 
 Och gamle Anders han stÃ¥r vid skjulet
 betryckt och krokig och hugger ved.
 Han var en gubbe, som log beständigt,
 - nu är hans ansikte skyggt och mulet,
 hans läppar skälva, han tittar ned.
 
 Han viker undan för folkets blickar,
 han talar icke med nÃ¥gon mer,
 han gÃ¥r och grämer sig djupt i själen,
 han ser Ã¥t sidan, när nÃ¥gon nickar,
 och grÃ¥ter bittert, när ingen ser.