En främmande man

 Han var ej ung, ty hÃ¥ret hade grÃ¥nat,
 hans rygg var krökt av nÃ¥got tungt, han burit,
 och livets färger hade livet rÃ¥nat,
 och djupa fÃ¥ror hade tiden skurit.
 Hans läppar voro fast tillsammanslutna
 som kring en sorg, ett brott i det förflutna.
 
 Förgäves log han stundom för att skyla
 den grämelse, som ruvade och tärde;
 om kall förtvivlan talte ögats kyla:
 för mig har livet ej en gnista värde,
 mitt skepp är bränt och mina vapen brutna,
 jag lever än, men blott i det förflutna.
 
 Han var sÃ¥ skygg, sÃ¥ tyst, sÃ¥ ödsligt ensam,
 min själ blev vek, jag kände lust att grÃ¥ta,
 som var hans gömda sorg för oss gemensam,
 jag ville in i denna tysta gÃ¥ta,
 jag ville öppna detta tunga slutna
 och leva med som vän i hans förflutna.
 
 Jag ville närma mig, jag ville bära
 den tunga tyngd, som gjort hans liv eländigt,
 men han vek undan, när jag nÃ¥dde nära,
 och mellan oss lÃ¥g svalget vitt som ständigt.
 Hans läppar voro fast tillsammanslutna
 omkring det bittra tärande förflutna.