En främmande man

 Han var ej ung, ty håret hade grånat,
 hans rygg var krökt av något tungt, han burit,
 och livets färger hade livet rånat,
 och djupa fåror hade tiden skurit.
 Hans läppar voro fast tillsammanslutna
 som kring en sorg, ett brott i det förflutna.
 
 Förgäves log han stundom för att skyla
 den grämelse, som ruvade och tärde;
 om kall förtvivlan talte ögats kyla:
 för mig har livet ej en gnista värde,
 mitt skepp är bränt och mina vapen brutna,
 jag lever än, men blott i det förflutna.
 
 Han var så skygg, så tyst, så ödsligt ensam,
 min själ blev vek, jag kände lust att gråta,
 som var hans gömda sorg för oss gemensam,
 jag ville in i denna tysta gåta,
 jag ville öppna detta tunga slutna
 och leva med som vän i hans förflutna.
 
 Jag ville närma mig, jag ville bära
 den tunga tyngd, som gjort hans liv eländigt,
 men han vek undan, när jag nådde nära,
 och mellan oss låg svalget vitt som ständigt.
 Hans läppar voro fast tillsammanslutna
 omkring det bittra tärande förflutna.