En midsommarvisa

Jag älskar sommarns vindar och solen tröstar mig,
all markens blommor gläds jag med inunder himmelen.
Små myror, viken undan för min fot uppå den smala stig
vi är så många vandrare som trängas fram på den.

Här vill jag sitta neder på de fallna, vissna barr,
i skuggan vill jag sjunga högt en visa till gitarr.

Fåfänglig är väl mänskans lott på jorden där hon går,
och hennes dagar svinna hän likt röken i en vind.
Hon gläds och bygger bo till dess en kväll vid grinden står
en sorg, en synd och hälsar stramt, då bleknar hennes kind.

Då spela löven ej som förr, ej fågelns sång hon hör,
all världen dansar glädjefull men hon är utanför.

Likt Kain hon blickar emot jord och hör ej Herrens röst
ur åska, storm och blomsters doft och ljumma regnens spel
och det som förr en balsam var för hennes kvalda bröst
gör hennes syn blott mera klar för hennes många fel.