En tysk flickunge

 Därinne i salongen
 de gjorde fin musik,
 det skrek och skröt i sÃ¥ngen
 och dröp av romantik.
 Det var sÃ¥ mycket "Weinen"
 och "Gluth" och "Heldenmuth"
 - jag gäspade i mjugg och gick
 i Wintergarten ut.
 
 Jag lät musiken lÃ¥ta
 och sökte mig en bänk
 och sÃ¥g fontänen grÃ¥ta
 sitt vemodsvÃ¥ta stänk.
 Och palmen stod och drömde
 om Heinrich Heines tid.
 Det var "die blaue Blume" visst,
 som himlade bredvid.
 
 En kaktus stod och tänkte
 pÃ¥ "varats" gÃ¥ta tyst,
 och under lagern blänkte
 en Kejsar-Wilhems-byst.
 "Der Heldenmuth", "das Denken"
 och romantikens lÃ¥t!
 - jag var sÃ¥ led vid allting tyskt
 och svor en "Schwere Noth".
 
 DÃ¥ hördes nÃ¥gon fräsa
 - vad nu, finns här en katt? -
 dÃ¥ stack det fram en näsa,
 dÃ¥ klang det som ett skratt.
 DÃ¥ stack det fram en näsa,
 en käck och fin och späd,
 dÃ¥ kek det fram en liten en
 bakom ett mandelträd.
 
 Det var en liten pyssling,
 kokett och graciös,
 en tummelitens syssling,
 en liten lustig tös,
 och över vita gazer
 föll hennes blonda hÃ¥r
 - det var en dam pÃ¥ si sÃ¥ där
 en Ã¥tta, nio Ã¥r.
 
 Jag hade allt en aning,
 en dunkel aning om
 den högst diskreta maning,
 som frÃ¥n buskaget kom.
 Vi läste i varandra,
 vi kunde gott förstÃ¥,
 att det var kurra gömma, som
 vi bägge tänkte pÃ¥.
 
 NÃ¥väl, sÃ¥ gömma kurra,
 sÃ¥ kurra gömma dÃ¥!
 Hon svängde som en snurra,
 hon skuttade pÃ¥ tÃ¥.
 Och jag smög listigt efter
 med lÃ¥nga tysta steg,
 och hon kröp in och gömde sig
 och höll sig still och teg.
 
 Hon lagade sig varligt
 bland blommorna en bädd
 - det var sÃ¥ rysligt farligt,
 hon var sÃ¥ rysligt rädd.
 Vi lÃ¥ddes, att hon rÃ¥kat
 i nÃ¥gon jättes sal
 - hon var prinsessan Edelweiss
 och jag var Rübezahl.
 
 Och stackars hon blev funnen,
 o sorg, o nöd, o kval!
 - det vattnades i munnen
 pÃ¥ jätten Rübezahl.
 "Kom fram, kom fram, prinsessa,
 nu skall jag äta dig!
 Var snäll och gör dig riktigt söt,
 ty jag skall äta dig!"
 
 Hon kom pÃ¥ alla fyra,
 prinsessa som hon var.
 DÃ¥ grep det oss en yra,
 en trolsk och underbar.
 Vi svängde och vi slängde
 som pÃ¥ den värsta bal
 - den vita fröken Edelweiss,
 den svarte Rübezahl.
 
 DÃ¥ tystnade musiken,
 "det Heldenmuth" tog slut
 och hela romantiken
 kom röd och svettig ut,
 och vi, vi mÃ¥ste skiljas,
 "adé, adé, adé!"
 VÃ¥rt lÃ¥nga sorgliga farväl
 var allt en syn att se.
 
 Adé, adé, prinsessa,
 vi äro vänner vi!
 Du svettas ej som dessa
 heroiskt tyskeri,
 Ã¤r ej Thusneldas dotter
 med kejsar Siegesgreis,
 men fén som drager folk till folk,
 prinsessan Edelweiss.