En vinerqväll vid Grafven.

             Tung ur grÃ¥a,
           snöbehöljda
           tempeltornet
           bäfvar klangen
           af den dystra
           likfärdsklockan;
           tungt dess klämtning
           Ã¥terdallrar
           mot sorgsna
           vandrarns hjerta,
           der han vacklar
           svartbemantlad
           bort till griften,
           och de röda
           facklor sprida
           sällsamt skimmer
           Ã¶fver drifvan,
           och den bleke
           prestman talar
           och förkunnar
           stoftets Ã¥ter-
           gÃ¥ng till stoftet,
           och den svarta
           grafven Ã¥ter
           fylls, och mullen
           faller doft pÃ¥
           kistelocket.
           Sorgsen stannar
           jordfärdsgästen
           ensam qvar pÃ¥
           kyrkogÃ¥rden,
           dÃ¥ de andra
           ren försvunnit;
           sorgsen ser han
           Ã¶fver snöfält
           höja sig de
           mörka korsen;
           och ur grÃ¥a
           hemska tornet
           alltjemt manar
           alltjemt varnar
           tunga klangen
           af den dystra
           likfärdsklockan:
           "Menska! Menska!
           minns ditt öde!
           Tänk pÃ¥ döden
           Ã¤n i tiden!
           Födas, lida,
           qväljas, strida,
           domna, glömmas,
           multna, dömmas
           Ã¤r din lott, och
           dÃ¥ du farit
           sista färden,
           skall snart igjen
           veta rummet
           der du varit!"

         Men vandraren kastar
       sitt öga mot höjden
       och ser pÃ¥ den dunkelblÃ¥
       vinternattshimmeln,
       hur stjernorna vandra
       i silfrade kläder,
       och ser huru tornspiran
       kransas af strÃ¥lar.
       DÃ¥ vidgar sig hjertat
       af fröjdefull aning,
       och hviskningar komma
       frÃ¥n stjernklara rymden
       till jordnatten ner.
       Allt starkare höres
       den mystiska susning,
       tills slutligen ljudligt
       cherubernas harpor
       ur skyarna brusa,
       och chorsÃ¥ngen höjes
       i englarnas boning:

  "Högtlofvandt vare pÃ¥ jord och i himlar
Jehovahs den heliges stora namn!

Beprisen Honom, J mäktiga stormar!
J åskor, ljungen Hans ära i rymden!
Natur, kom och tillbed den evige Fadren!
Allt lefvande sjung Herran Zebaoths namn!
I högtidshymner, i jublande sånger
må harporna tona, cymbalerna klinga!
       Ty Herren är vÃ¥r Gud.
Han sände i verlden sin enfödde Son,
som fällde mörkrets rytande makter,
att döden icke kan skada oss mer,
och genom sin död beredde oss griften
       Till hvilokammar!
Helig, Helig, Helig, Herren vår Gud!"

     Tyst är den herrliga sÃ¥ngen,
    stumma de himmelska toner.
    Upp öfver popplarna skrider
    mÃ¥nan i glans och i ljus.
    Själen af tonerna fÃ¥ngen
    sjunker för Skaparens throner;
    friden frÃ¥n ofvan sig sprider
    Ã¶fver förgängelsens hus.

      O! huru ljuft, huru stilla
    slumra nu grafvarnas söner!
    Under den fredliga mullen
    omärkligt nattstunden flyr.
    Somnen frÃ¥n jordlifvets villa,
    somnen vid heliga böner,
    tills öfver korskrönta kullen
    evighetsmorgonen gryr!