En visa att sjunga, när man går till sjöss och segels

 AllsvÃ¥ldige Gud,
 vars löften och bud
 Ã¤r världenes regel,
 vÃ¥r trygghet och grud!
 Här hissar sin segel
 och vänder sin spegel
 Din seglande brud.
 SÃ¥ styrk nu vÃ¥r hÃ¥g
 i tron att betänka,
 att oss ej skall dränka
 den svallande vÃ¥g!
 Ack, känns vid Din ord,
 kom till oss ombord!
 VÃ¥r själ dÃ¥ ej fruktar.
 Du styrer och tuktar
 hav, himmel och jord.
 Ã„r himla-monarken
 med Noak i arken,
 blir resan väl gjord.
 
 Men först med en hast
 oss skilj vid den last,
 vÃ¥rt hjärta mÃ¥nd? kränka
 och ger ingen rast,
 som lätt kan oss dränka,
 vÃ¥r farkost försänka
 och bräcka vÃ¥r mast!
 Lät intet bli kvart
 av kontreband-varor,
 av syndige snaror,
 som hindra vÃ¥r fart!
 Var nÃ¥dig, var öm,
 vÃ¥rt brott Du förglöm,
 och till samma färden
 som förriga världen
 Din barn ej fördöm,
 men fräls utav vÃ¥de!
 Det länder Din nÃ¥de
 till evigt beröm.
 
 
 O Frälsare kär,
 vÃ¥rt högsta begär,
 bland himmelska namnen
 Ditt ljuvligast är!
 Vi löpe ur hamnen
 och Dig uti famnen.
 O Jesu, bliv när!
 Stig med oss till skepps!
 Gör nu sÃ¥som fordom:
 med kraftigom ordom
 Du stormvädret näps!
 VÃ¥r styrman själv var;
 lät himlen bli klar;
 gör vädret ej sällsamt;
 lät folket bli hälsamt
 och resan bli snar;
 sÃ¥ skall Dig vÃ¥r tunga
 med glädje lovsjunga,
 tills andan bortfar!