Ett dagboksblad

Nu dunka buffertar emot varandra,
en sorgesam, men lugnande musik,
nu ger jag den och den i alla andra,
nu reser jag från gruvor och fabrik.

Nu far jag dit, där drömmens svanor sjunga
sin avskedssång till jord och himmel blå.
Nu far jag dit, där molnen skymma tunga
de gamla bergen, stupande och grå.

Vad vill ni mig, ni små och stora barn,
som rikta dumma ögon mot en hemlös konungs trasor?
I fall ni kunde se ett ögonblick som jag,
ni skulle lindas in i alla satans fasor.