Fången

 Fången, på sin låga bädd
 Låg i häktets valv:
 Nattens måne, blek och rädd,
 Mellan stormmoln skalv.
  
 Knarrande för vädrens lek
 Tornets flagga ljöd.
 Ugglan i en hålig ek
 Sjöng om kval och död.
  
 Fången glömde allt sitt ve.
 Löst ur sina band,
 Han i drömmen vandrade
 Genom blomsterland.
  
 Fåglarne från varje häck
 Hördes kvittra där.
 Mellan liljor dalens bäck
 Löpte, blå och skär.
  
 Rankorne av klasars mängd
 Tyngdes vänligt ned.
 Rosen kring den stilla ängd
 Himmelsk vällukt spred.
  
 Vännen med en fylld pokal
 Milt i skuggan log.
 Älskarinnan i en dal
 Glad sin luta slog.
  
 Men av tunga riglars gny
 Fången snart blev väckt.
 Ljus var redan österns sky,
 Månens lampa släckt.
  
 Och han fördes till sitt mål,
 Böjde hjässan ned
 För den lyfta bilans stål,
 Drömde aldrig mer.
  
 Arma fångar äro vi
 Här på världens ö.
 Drömma städs att sälle bli,
 Vakna opp och dö.