Förord. (Dikter på vers och prosa)

Denna gång den utmanande har jag måst
begagna de vapen motståndaren behagat välja.
Att jag icke kan föra dem med sådan ledighet,
som mina fiender, är således en förtjänst hos
mig, så mycket mer som jag anser versformen
slå tanken i onödiga fjättrar, vilka en nyare
tid skall bortlägga. Starkare andar hava förr
brutit dem, men icke vågat kasta dem. Så dåliga
vers som våra stora skalder skrivit, våga
icke nutida medelmåttor framlägga på juldisken.
I detta avseende, det vill säga i att skriva dålig
vers, vågar jag jämföra mig med de största,
utan äventyr att bli motsagd, möjligen av mina
ovänner. Att jag syndat med full avsikt, har
man väl ingen glädje av att tro, men då en
någorlunda färdighet i fingerräkning kan kontrollera
en rads fullmetrighet, må jag väl sålunda
hava den billiga fordran att icke anses ha felat
av okunnighet om lagar, stiftade av okända,
tillämpade mest drakoniskt av obetydligheterna,
och vilka jag tagit mig friheten bryta, då jag
ansett min tanke betyda mer än en versfot eller
ett rim. Exemplen kunna lätt sökas i texten.

Att jag slutligen passat på tillfället låta
trycka den besynnerliga avdelningen »Ungdom
och Ideal 1869-1873», är icke för att bereda
något poetiskt nöje, utan endast för att lämna
några källor till min inre biografi, vilken en
längre tid varit uppfylld med både grymma och
roande myter, lokaliserade gamla anekdoter,
tendenslegender och martyrologier. Att jag med
vår tids fordran på hastiga resultat icke haft
tålamod avvakta min död för att dessa underhaltiga
poem skulle falla i en främmande utgivares
händer, må sålunda förlåtas mig, så
mycket mer som intet enda av dessa stycken
lyckats komma ut i tryck under den långa tid
de legat. Som jag icke heller utger dem för
att skryta med huru dåligt jag skrev när jag
var tjugo år, har jag tagit mig friheten putsa
dem här och där.

Jag har sålunda erkänt mina fel, men där-
med har jag icke för någon del givit löfte om
ånger, och ännu mindre om bättring.

Paris. Oktober 1883.