Förr och Då.

Förr rände riddarn in på banan,
låt vara ock med sluten hjälm,
ty namnet målat var på fanan:
var namnet falskt, var han en skälm!

Nu slinker riddarn under skranket,
som pojkar när de stjäla frukt
och riva byxorna på planket
för att av mor sin sen få tukt.
Nu sotar man sig uti synen,
när man ej föredrar en mask,
som dölja kan de kända trynen.
Att man ej lukta må patrask
man tager några fina namn.

Med falska namn och falsker hamn
man går i striden sen så rask,
i striden för det sköna, nätta,
för idealen, Gud och tron med mer,
i hopp att kunna en gång tvätta
sitt eget namn, man smutsat ner.
Men riddare av fruktan och av tadel,
din handske jag ej finna kan,
jag trodde, fast av gammal adel,
du ändock var en adelsman!
Säg, nyttjar du ej sådant tyg?
Finns ingen nummer som dig passar?
En smutsig hand bör vara dryg;
nå, låt oss se! Var icke blyg!
Ah, du har icke händer, du har tassar!