Farmareflickan

 Man hör öfver allt samma visa,
 Att «landet är sämre än sta'n«,
 Men den blott kan städerna prisa,
 Som inte vid annat är van.
 För mig är det ängsligt att blicka
 PÃ¥ skorstenar, gaflar och hus;
 :||: Ty jag är en farmareflicka,
 Som föddes i grönska och ljus. :||:

 När stadsborna gäspa i sängen,
 Förkrymta till själ och till kropp,
 DÃ¥ drifver jag korna till ängen
 Och ser huru solen gÃ¥r opp.
 Den friskaste luft fÃ¥r jag dricka,
 Det ljufvaste blomdoft dertill;
 Ty jag är en farmareflicka
 Och byta med ingen jag vill.

 Se solen! Ur blodröda skyar
 Hon sprider sitt himmelska ljus;
 Och präriens glans sig förnyar
 Vid vindens melodiska brus.
 God morqon! smÃ¥ blommorna nicka,
 Ur skogen gÃ¥ välljud ibland,
 Och jag är en farmareflicka,
 Som älskar sitt härliga land.

 Hvad ville jag göra i staden?
 Dess tvÃ¥ng skulle qväfva mitt bröst.
 Bland blommorna, gräset och bladen
 Förnimmer jag frihetens röst.
 Jag hör den, när kullarne skicka
 Förtrollande ekon hvar qväll;
 Ty jag är en farmareflicka,
 Och frihetens fröjd gör mig säll.
 
 Jag har inga stora bekymmer,
 Jag arbetar, sjunger och ler,
 Och aldrig mitt hopp frÃ¥n mig rymmer;
 Ty alltid mot höjden jag ser.
 Jag känner till punkt och till pricka,
 Att friden är arbetets lön,
 Och fritt som en farmareflicka
 Jag beder hvar afton min bön.
 
 En gosse jag har, mÃ¥ ni veta,
 SÃ¥ vacker och solbränd i hyn.
 När vi tvÃ¥ tillsammans arbeta,
 Hurra, dÃ¥ stÃ¥r glädjen i skyn!
 Med hopp vi mot framtiden blicka --
 I höst skall han köpa en farm
 Och trycka sin farmareflicka
 Som brud (hvilken fröjd!) till sin barm.
 
 SÃ¥ lefver jag fort mina dagar
 Och längtar alls inte till sta'n.
 Jag sysslar pÃ¥ fält och i hagar
 Och sjunger, som jag blifvit van,
 Min sÃ¥ng om tvÃ¥ ögon, som blicka
 Med strÃ¥lande kärlek pÃ¥ mig.
 :||: I afton, jag lyckliga flicka!
 Mig väntar af kyssar ett krig. ... :||: