Flickan och blommorna.

Det är nu den sista qvällen,
Som den unga jungfrun skådar
Hemmets välbekanta ställen;
Morgondagen annat bådar:
     Sitt ja skall hon svara
     Vid altarets rand,
     Och bort skall hon fara
     Till främmande land.

Mildt från parken månens glitter
Kammarns golf i rutor målar;
MÃ¥nget barndomsminne sitter
På de silfverbleka strålar.
     Af skenet begjuten,
     Hon löser sitt hÃ¥r,
     Och stilla och sluten
     I tankar hon stÃ¥r.

När sitt skimmer Luna Öser,
När de milda dagrar svalla,
Gördelns band den unga löser,
Låter drägtens vågor falla,
     Hon lägger sig neder,
     Af strÃ¥larne kysst,
     Hon smÃ¥ler, hon beder,
     Och slumrar sÃ¥ tyst.

Men derutanför hvad väsen!
Hur det mumlar öfver marken,
Hur det hviskar öfver gräsen
I den doftuppfyllda parken!
     Hör, liljorna knota
     I skinande rad,
     De klaga, de hota
     Med skälfvande blad.

»Vår hon var — och bort hon drager!
Hennes sinne var en liljas,
Hennes växt jungfruligt fager.
Syster, skola nu vi skiljas?
     Det manliga slägte
     Ã„r vildt i sin brand;
     O ve, att du räckte
     Ã…t mannen din hand!

»Skall hans arm förmätet röra
Denna midjas fina stängel!
Skall hans ystra skämt få störa
Friden hos en snöhvit engel!
     Du växte sÃ¥ stilla
     I liljornas vÃ¥rd;
     Hvi gör du oss illa,
     Hvi är du sÃ¥ hÃ¥rd?»

Men de fagra rosor svara
Rodnande af kärlekslågor:
»Låt er leda jämmer fara!
Vackert skäl till qval och plågor!
     Vi jubla, o syster,
     At timmarnes gÃ¥ng;
     Att sjunga oss lyster
     Din brudliga sÃ¥ng.

»Unga sköna, rosenröda!
Älska, älska, det är lagen!
Du skall blomma, du skall glöda!
Rik och huld är morgondagen.
     Att fjäriln omsluta
     I lönligt gemak,
     Att njutas och njuta
     Ã„r rosornas sak.»

Neckrosdrottningen, som simmar
I den svala dammens vatten,
Hörde, medan månen glimmar,
Blomsterträtan under natten.
     Förundrad i hogen
     Och darrande, skär,
     Hon hof sig ur vÃ¥gen
     Och talte sÃ¥ här:

»Hvarför gnabbas? Hon, den rena,
Skall, som förr, i lust och smärta
Eder begge än förena
PÃ¥ sin kind och i sitt hjerta,
     SÃ¥ blyg som en lilja,
     Som rosen sÃ¥ varm,
     SÃ¥ from i sin vilja,
     SÃ¥ huld i sin barm.

»Endast ett jag mäktar gifva
I den festligt ljufva stunden:
Att, hur lifvets vindar drifva,
Rotad stå på fasta grunden,
     Sitt hufvud att böja,
     När vÃ¥gorna slÃ¥,
     Och tacksam det höja,
     När lugna de gÃ¥.

»Att i dyn ännu och slammet
Stå med himmelsk snö i hogen
Och att skölja hvardagsdammet,
När man kan, i klara vågen,
     Se detta, du sköna,
     Jag bringar i qväll!
     MÃ¥ himlen dig löna!
     Var god och var säll!»

Så i måneglans, som ttjusar,
Blomsterhviskningen förklingar; —
Morgonvind, som muntert susar,
Snart till flickans fönster svingar,
     Han rycker pÃ¥ haken
     Med skalkande ljud
     Och ropar: blif vaken
     Och kläd dig till brud!