Från sjuksalen

In på sjuksalns väggar spelar
Gladt Firenzes vackra sol,
Och orangers doft från fönstret
Mängs med lukten af karbol.

Tvenne rader hvita bäddar
Breda strimman dansar på,
Tvenne rader barnahufvun
Glorior af strålar få.

Här ett dussin små patienter
Liknande en blomstergård,
Som en vårlig frostnatt härjat,
Goda människor ge vård.

Nu är timmen för besöken --
Mången leksak blir beskärd,
Och förstulet les och snyftas
Vid hvarenda hufvudgärd.

Se, hur blek och tärd den lille,
Han, som snart i grafven bor,
Lyfter sina matta armar
För att famna stora bror!

Stora bror, en solbränd pojke
Med en skog af krusigt hår,
Stark som Buonarottis David,
Knappt behärska sig förmår.

Lutad öfver liten sjukling,
Döfvar han med ord sin sorg,
Visar hvilka vackra drufvor
Han fört med sig i en korg.

Hälsar hemifrån -- från vignen,
Som nu står i sommarprakt.
Snart skall lilla bror få komma
Hem igen, har doktorn sagt.

Far och mor och alla hälsa,
Ett par veckor hastigt fly,
Åsnan hälsar, hunden hälsar,
Snart blir allas älskling kry.

Men den lille vet det bättre --
Småler endast blekt ibland,
Stryker sakta broderns lockar
Med en genomskinlig hand.

Nu kan stora bror ej längre;
Han af sina tårar kväfs,
Kinden gömmes djupt i kudden,
Och den starka skuldran häfs,

Och den bruna arbetsnäfven
Kramar ångestfullt därvid
Tunna, hvita händer, frälsta
Undan lifvets hårda strid.